The last scheduled exhibition before the temporary collection Moments Sofo, Stockholm, Sweden has started, was ”GLUGG Midsommaren 1972" by Ann Lehndal Skansen, which documented summer life, focused on Midsummer, 5o years ago.
We had the pleasure to host this exhibition from the 15th to the 29th of July, 2022 and the opening event attracted the crowd, which was slightly bigger than usual. The part of the crowd were the members of the GLUGG and their family members. Some of them have not seen each other for 5o years. Good emotions and nice memories. Some of the memories You can find below. The photography is for sale in our online gallery.
XXX
Ann Lehndal Skansen skriver om GLUGG: ”Gården Glugg i Hälsingland lever starkt i mitt minne. En midsommarhelg för precis 50 år sedan blev några ögonblick där förevigade med en kamera som jag då fick till låns.
Tillsammans med vänner blev Glugg för mig en fristad, frän slutet av 60-talet och flera år framöver. Stillheten i naturen och den kollektiva samvaron på Glugg förgyllde mina studieår i Stockholm. Så fort det var möjligt åkte vi tätt sammanpackade i en sliten Folkvagnsbuss upp till Hälsinglands skogar. En del av oss kunde arbeta i närområdet under perioder och hade då lyckan att kunna bo på gården på heltid.
Intresset för naturen, växter och odling har sedan dess följt mig genom livet, liksomfotointresset som fick sin början dessa midsommardagar på Glugg.
De fotografier som här visas är tagna med en Canon halvformatskamera som jag fick låna av en av "Gluggarna" som då gick på Fotoskolan i Stockholm, Christer Strömholms. Negativen (halv småbild) har blivit liggande i en låda under alla år i tron att de varit för små för att tåla en förstoring. Men här är de nu, analogt kopierade i takt med tiden de blev till.”
xxx
Hågkomster frän Glugg
Lillsjön var inte stor såsom namnet antyder. Den låg som en vattenpärla
omgiven av skog och en liten strandäng som var vår badplats. Bara några
minuters cykelväg från gården kunde man få sig ett dopp. Mest varje dag vill
jag minnas. Stillheten bröts en morgon av något som alltsedan dess fastnat på
min näthinna; tre älgar i vattnet på andra sidan sjön. De såg ut att leka och
vattnet skvätte runt omkring dem när de slängde med huvudena och drog upp
näckrosor som säkerligen smakade väldigt gott.
Vissa kvällar var speciella. I det stora vardagsrummet, salen hette det nog, hade
vi ett rejält matbord där en av oss enligt veckoschemat dukade för
kvällsmåltider. Bordet flyttade vi förmodligen åt sidan bland, för det jag minns
med värme och glädje är att vi alla låg vilande på filtar och kuddar utspridda
över golvet och läste högt för varandra. "Vem älskar Yngve Frej" är för mig
alltsedan dess förknippad med dessa sena aftnar på Glugg.
Ann
XXX
Glugg i mitt hjärta
Glugg - blotta namnet väcker en massa minnen till liv. Av ljud och dofter,
skratt, säng, fiolmusik, blommande ängar och fallande äpplen, bär och svamp
på hösten. Så unga vi var! Och uppfyllda av att ha upptäckt hälsingsk fiolmusik
och att leva kollektivt och gammeldags naturligt. Så övertygade vi var om att
det gick att förändra världen till det bättre och att det var vi som skulle göra
det. Vi och våra likasinnade, som trodde på att älska istället för att kriga och att
hjälpas åt. Sommaren 1972 var första som "självägande". Tidigare hade vi
bara hyrt detta fantastiska ställe, den lilla vackra gården som låg i en glugg i
skogen, längt från ära och redlighet. Nu ägde vi den tillsammans.
Midsommaren 1972 var Niklas, min förstfödde och det första Gluggbarnet, helt
liten och jag var en nybliven mamma. Han vann allas hjärtan och vandrade ur
famn i famn. Under åren som följde kom det en hel rad med nya Gluggbarn,
linluggiga och solbruna med snickarbyxor och randiga tröjor. De och många
andra ungar hade ett spännande och fritt liv i de gamla husen och naturen
runtom, omhändertagna av många vuxna som tog dem pà allvar.
Att få se Anns bilder av oss Gluggare är en stor ynnest och en viktig påminnelse
om allt som har förändrats och i viss mån förlorats sedan dess. Idag handlar så
mycket om individuell ägande, "valfrihet" och måttlös konsumtion. Solidaritet
är ett nästan bortglömt ord. Bilderna här är en påminnelse om gamla ideal och
utvecklingsoptimism. Nu är det klimatet som ska räddas och allas våra insatser
behövs. Det är tillsammans vi är starka.
Tack Ann för att vi fått möjlighet att se dem och Johan och Justina för att ni
gjorde plats för Anns bilder i ert fina lilla galleri.
Annemi
XXX
Minnen från Glugg
Vem som kläckte namnet Förvaltningsföreningen Glugg minns jag inte. Men det
var i alla fall vad vi döpte oss till sedan vi tagit ut våra studielån och köpt gården
av bonden Sigurd Person i Näsviken. Plötsligt var vi ägare till Glugg som
tidigare hyrts för 150 kronor i månaden.
Vi var till en början sju medlemmar i föreningen. På vintern hade vi
Gluggmöten hemma i Stockholm för att diskutera ekonomin och vad som
behövde göras under sommaren. Vi skulle lägga om taket, måla
mangärdsbyggnaden, räta upp stenkistan under det andra huset, riva den
förfallna ladan och förbättra vägen. Förutom att det skulle odlas.
Idéer saknades inte, det var värre med genomförandet.
Själv köpte jag ett växthus, 25 meter långt och fem meter brett. Det bestod av
galvaniserade bågar som skulle resas upp och täckas över med plast. Men
projektet blev för komplicerat och stannade vid en dröm, växthuset övertogs i
stället av Sune och Margot i Bjuråker.
Flera av oss kom att sommarjobba i trakten. Susanne på ljusfabriken i Delsbo,
Erland på Hudiksvalls sjukhus, Annemi hade sommarbarn, Kjell arbetade en
höst på kartongfabriken i Forsa. Ann satt en sommar i gräset och kodade stora
mängder forskningsmaterial som hon tagit med sig från Stockholm, långt innan
datoriseringen.
Harald som redan hade anställning på Riksantikvarieämbetet lyckades få leda
ett antal arkeologiska urgrävningar i projektet Norrlands tidiga bebyggelse.
Tommy, Kjell och jag anställdes som grovarbetare och under några somrar
reste vi runt och grävde ut boplatser i Jättendal, Harmänger och Gnarp.
Vi gjorde fynd av keramik, ben, flinta och kvartavslag. Det räckte så småningom
till en liten utställning på museet i Hudiksvall.
Men det som kom att få störst betydelse för mig var att jag 1973 och 1974
lyckades få sommarvikariat på Hudiksvalls Tidning, Journalistdrömmen tog sin
början. Jag skickades ut på mängder av uppdrag i Hälsingland. Jag skrev om
alltifrån spelmansstämman i Delsbo och Bjuråker till åldringsvärden i Hudiksvall
och skrönor om traktens spöken och tomtar. För att inte tala om alla
spännande människor att porträttera - flera fanns på Glugg.
Jan Falk
XXX
Minns inte hur drömmar och idéer rev oss Gluggare, åren har ju gått.
Men jag köpte en traktor. En stor knallblå Fordson Major, en majestätisk sak.
Den startades med bensin, man höll batterikablarna mot batteriet och fick på
så vis motorn att leva. Därefter drejade man en spak och traktorn övergick till
fotogen.
Man satt högt upp, det fanns ingen ram, hytt eller något liknande, bara själva
himlen skyddade föraren. Så tuffade jag upp på den långa grusvägen mot
Glugg. Sista backen var brant men inga problem, en bjässe av den här kalibern
låter sig inte hejdas. Jag svängde ned på gården ovanför husen. Satt kvar en
stund och såg ned över ägorna. En ny tid har kommit till Glugg. Nu skulle det
plöjas.
Det gällde bara att hitta en passande plog, vilket visade sig svarare
Tillbehörsfästena på den gamla trotjänaren passade inte de plogar som fanns
att låna, vilket innebar att jag till slut tvingades låna både traktor och plog av
annat, modernare märke.
En höstdag plöjde jag fältet vid sidan om husen. Minns inte hur många fåror
men det såg fint ut. Kanske ett halvt tunnland, vilket borde räcka till potatisen
kammande år.
Höstlöven bar sina vackraste färger i rött, orange och gult. Luften var frisk och
fin med en begynnande svalka. Bonden Sigurd, gårdens förre ägare, kom förbi
och inspekterade plöjningen och för en kort stund kände jag mig nästan
jämbördig. Han tyckte plöjningen säg bra ut och samtalet fördes med en känsla
av erkännande och respekt. Jag var ju från "Stockholm" och vad hade han
kunnat förvänta sig. Vi klev omkring i leriga stövlar, såg ut över ägorna. Minns
jag rätt - nio tunnland? Några tranor mellanlandade på väg söderut. Vet inte
om de långbenta hade synpunkter på plöjningen men de verkade intresserade.
Vad som sedan hände har jag inget klart minne av. Minns att jag länge hade lite
dåligt samvete för att den här stora traktorn stod där och inte gick att ploja
med. Men vacker var den. Koboltblå.
Kjell Lundin
XXX
Tanken med Glugg var att skapa gemensamma möjligheter till att leva nära-
och i samklang med - naturen i stor gemenskap med andra.
Gården hette Glugg för att den låg som en glugg i skogen när timmermännen
drog hemåt efter arbetet i skogen.
Mänga fina minnen. Så roligt att lära känna Hälsingland; Konsum i Näsviken,
Hudiksvall, Badhuset där vi tvagade oss de första åren, Sjukhuset där jag
sommarjobbade flera somrar som undersköterska och senare som
sjuksköterska, Delsbo, Bjuråker med den fina hembygdsfesten.
Jag har fortfarande kontakt med vänner från bygden!
Frän början var vi fyra personer som ville ha ett gemensamt ställe nära Delsbo
spelmansstämma; och så upptäckte vi Norrbo ungdomsspelmansstämma som
var så fantastisk!
På Glugg ville vi leva kollektivt, dela på sysslor både i hemmet och i skötseln av
gården och marken. Det var inte alltid lätt, och visst fanns det konflikter, men
mycket var fantastiskt fint.
Jag har aldrig upplevt så vackra isrosor på fönster som första vintern vi var på
Glugg!
Frihetskänslan då vi till fots eller med cykel tog oss till den fina Lillsjön, helt
omgiven av skog, där vi badade nakna.
Skogens skafferi med svamp, blåbär, lingon och eviga hallonland i tidigare
kalhyggen.
De sexton är jag hade på Glugg lever fortfarande i mitt minne med stor värme.
Erland Bridell